Libertarianismen betraktas ibland som en förlängning av liberalismen, men trots att de båda idétraditionerna har mycket gemensamt finns det också mycket som skiljer dem åt. Båda anammar filosofiskt metodologisk individualism och utgår därför i sin verklighetsbeskrivning från individen. Båda är också stora förespråkare av frihet – akademisk frihet, social frihet, ekonomisk frihet, och så vidare. Men tittar man på de båda traditionernas grundvalar är skillnaderna tydliga. Liberalismen förespråkar frihet och endast frihet, libertarianism förespråkar rättigheter och endast rättigheter.

Eftersom liberalismen utgår från att individen ska vara fri utgör idétraditionen av hel familj av idéer. Man kan påstå att frihet är ”frånvaro av hinder”, vilket brukar kallas för negativ frihet, men man kan också säga att frihet är samma sak som ”möjligheter”, vilket brukar kallas för positiv frihet. I det förra fallet krävs endast att omgivningen avstår från att ingripa medan det senare kräver någon slags insats från omgivningen så att individen ska uppnå ett visst tillstånd. Man kan också påstå att frihet kräver en viss variant av rättvisa, vilket åtminstone sedan John Rawls enorma nedslag i den politiska filosofin på sjuttiotalet är en vanligt återkommande tanke. Det går idag knappast att diskutera politisk filosofi på allvar utan att på något sätt förhålla sig till Rawls rättviseteori.

Libertarianismen har (åtminstone enligt många) samma förfader som liberalismen i sextonhundratalsfilosofen John Locke. Locke argumenterade för att människan genom Gud har tilldelats en naturlig rätt till sin egen kropp. Det är ur denna tanke som liberalismen hämtar sin idé om individens frihet, medan libertarianismen hämtar sin idé om individens rätt. Gud, säger libertarianen, har ingenting med saken att göra, men det är ett obestridligt faktum att människan till fullo äger sin egen kropp. Ingen har rätt till hela eller ens en del av någon annans kropp, utan dessa våra fysiska uppenbarelser i världen är våra egna tempel att förvalta efter bästa förmåga och förstånd. En av de mest framstående utvecklingarna av detta sätt att tänka finns att hämta i Robert Nozicks ”Anarki, Stat och Utopi”, som Nozick skrev som svar på Rawls rättviseteori. Liksom att en seriös filosofisk debattör måste ta hänsyn till Rawls måste hon också ta hänsyn till Nozicks undersökning av individens rätt till sig själv.

Libertarianismen är inte lika lätt som liberalismen att dela upp eftersom ”rätten till sig själv” helt enkelt är svår att bryta ned i mindre beståndsdelar. Det är en svår grundsats att bestrida, och det är inte heller där som konflikten med andra idétraditioner utspelar sig – åtminstone inte enligt libertarianismens motståndare. Om det är sant att varje individ har fullständig rätt till sin egen kropp måste det nämligen följa logiskt att ingen har rätt till någon annans kropp, och att man därför inte med moralen i behåll har rätt att inskränka på någon annans handlingar utom när dessa strider mot andras motsvarande rätt till sina respektive kroppar. Det vill säga, jag får exempelvis inte svinga min knytnäve på ett sätt som hindrar ditt huvud från att fungera så som du vill att det ska fungera. Jag är fri att slå med mina nävar, men inte om mina slag träffar dig. Hur går en sådan fullständig själväganderätt ihop med att man måste betala skatt? Med att man inte får använda narkotika? Eller med ett samhällskontrakt som man aldrig har skrivit under? Det går helt enkelt inte. En fullständig själväganderätt är helt och hållet oförenlig med all form av ofrivilligt samhällsdeltagande. Om det är sant att individen har fullständig rätt till sin egen kropp finns det alltså inget sätt på vilket man kan motivera en stat moraliskt.

Den liberala diskussionen om vad frihet är har sin motsvarighet i libertarianismens diskussion om vad individen har rätt till av det som inte tillhör hennes kropp. En fullständig själväganderätt tycks i de flestas ögon vara rimlig, men konsekvenserna av en sådan själväganderätt verkar i stället orimliga. Många tycker helt enkelt att skatt, förbud mot narkotika och ett statligt våldsmonopol är nödvändiga för att samhället ska fungera, och alltså måste det finnas något fel med libertarianismen. Man hittar sin angreppspunkt i externt ägandeskap, alltså individens ägande till annat än sin egen kropp. Kan det vara så, argumenterar man, att individen måhända äger sig själv, men att allt som befinner sig över, under och mittemellan individer tillhör alla?

Liksom att liberalismen delas upp i negativ och positiv frihet delas libertarianismen därmed upp i höger och vänster. Nej, säger högerlibertarianer, individen äger sin egen kropp till fullo och äger därmed också allt som hon med hjälp av sin arbetskraft omvandlar till ägodelar. Det finns ingenting som heter ”gemensam” egendom, för endast individer kan utöva ägandeskap över fysiska ting. Ja, säger vänsterlibertarianer, individen äger sin kropp till fullo, men allt som hon blandar sin arbetskraft med tillhör alla – alltså är det inte individens äganderätt till sig själv och sitt arbete som ska inskränkas på, utan det som hon med sin kropp bearbetar till egendom. Jorden, träden, vattnet och allt annat tillhör alla och måste fördelas därefter enligt något annat och från individen skilt mekaniskt schema. Inkomstskatt är grovt omoraliskt, men skatt på den mark som arbetsplatsen befinner sig på är ett måste så att inte naturens resurser fördelas orättvist.

Det finns alltså både likheter och skillnader mellan liberalism och libertarianism. Ingen seriös tänkare kan utan goda skäl avfärda någon av de två och fortfarande förvänta sig att bli tagen på allvar. Tankeströmningar som vanligtvis tar starkt avstånd från metodologisk individualism och (särskilt) ekonomisk frihet har faktiskt också anammat frön från de båda idétraditionerna. Föreställ dig exempelvis om den politiska debatten inte hade behandlat frågor som ”integritet” och vad det hade gjort för realpolitisk skillnad. Hade sjukjournaler varit offentliga handlingar? Skulle terroristlagar någonsin kritiseras? Vilka begränsningar skulle FRA ha?

En politisk tänkare, oavsett vilken roll denne spelar, borde ägna tid och energi åt att undersöka vad självägandeskap egentligen innebär moraliskt. Det finns handlingar som obestridligt är fel. Man straffar inte en oskyldig för sitt eget höga nöjes skull. Varför inte? Därför att individen har ett värde. Vad detta värde är, och hur det kan och bör realiseras i politiken, är en oerhört viktig diskussion som inte får åsidosättas. Libertarianismen är den politisk-filosofiska gren som har de mest välutvecklade argumenten för individen och borde därför uppskattas och respekteras av varje seriös debattör. Om man inte tar individen på allvar förtjänar man nämligen inte själv att tas på allvar.