Libertariansk feminism

Jag hävdar att det finns två metoder för att tänka på samhället, det strukturella och det principiella, och att god samhällsförståelse uppnås genom den rätta blandningen av de två. Det jag i den här texten kallar för strukturanalys går ut på att hitta mönster, samband och orsaker bakom olika samhällsfenomen. En feminist som jag själv påstår exempelvis att människor ofta förhåller sig till sig själva och till varandra utefter vad de har mellan benen i stället för vad de har mellan öronen. Jag bygger mitt påstående på vad jag har uppfattat för mönster i min omvärld (och i mig själv). Genom den principiella analysen förstår man mänskligt agerande (”ekonomi”) och vilka våra politiska moraliska plikter är.

Svagheterna med en strukturanalys är att den aldrig kan säga att någonting med nödvändighet måste vara sant. Eftersom varje ny observation av världen kan omkullkasta all tidigare inhämtad kunskap kan en strukturanalys bara säga vad som är mer eller mindre sannolikt. Den kan inte heller säga någonting om människovärde annat än som en viss persons nytta för ett specifikt ändamåls skull: om Gunnel hjälpte till att bygga ett hus har hon ett värde medan Gunnar som bara tittade på är värdelös. Det innebär att strukturanalyser har sina begränsningar. De kan av skäl som förklaras nedan aldrig ligga till grund för lagstiftning.

Principanalysens styrka är att den kan leverera nödvändiga sanningar, men kan å andra sidan (i politiska sammanhang) aldrig säga vad som är önskvärt. Genom en principanalys kan man förklara moralisk motivation, att varje individ har rätt till sig själv och det är fel att använda människor som medel och inte som självändamål, alltså människovärde, samt ekonomi, men man kan inte mot bakgrund av en principanalys säga vilken handling som därmed är önskvärd. Mänskliga principer kan i politiska sammanhang bara i generella termer klargöra orsakssambanden mellan ekonomiska fenomen, och säga när och varför det är fel att med våld inskränka på människors frihet.

Politisk-filosofiskt sett baseras vänsterideologier på strukturanalyser. Vänstertänkare förstår samhället genom att titta på motsättningar mellan kapital och arbete eller maktförhållanden mellan olika samhällsklasser. De pekar på sådana mönster och formulerar politik därefter. I den här bemärkelsen är hela socialismen en strukturanalytisk förklaringsmodell. Socialistiska tänkare uppfattar mönster i världen som de i efterhand utvecklar teoretiska förklaringar till. Teoretiseringen ska sedan visa varför människan bättre förvaltar sina resurser gemensamt än individuellt, att det senare bör betraktas som en stöld från allmänheten, och att olika regler och lagar måste instiftas för att begränsa kapitalets makt.

Vänstertänkare gör det grundläggande antagandet att samhället kan och bör dirigeras till att nå ett bättre tillstånd än det rådande. På grund av detta antagande har socialismens politiska gren alltid ett lösningsförslag på problem som uppmärksammas: det är bara att flytta resurser från ett ställe till ett annat, förbjuda en viss handelsform, höja en skatt eller sänka ett företag. Strukturanalysen gör socialismen politiskt attraktiv eftersom den till skillnad från sina principstyrda motståndare säger vad som bör göras i stället för vad som inte bör göras.

Feminismen är (delvis) strukturanalytisk. Jag påstår att vi i socialt samspel manifesterar kön i stället för människa och att detta mönster föder sig själv: den som lärt in ett beteende ägnar ett helt liv åt att utöva det, bekräfta det, och föra det vidare. Genom strukturanalysen kan vi förstå mycket av varför våldtäkter i störst utsträckning begås av män, varför flickor och pojkar ofta utvecklar kvinnliga respektive manliga personlighetsdrag, eller varför ett av könen är överrepresenterat i bolagsstyrelser. Vi kan tack vare strukturanalysen begripa generella normer och värderingar, men på grund av dess metodologiska brister kan analysen aldrig visa att någonting alltid är sant, eller att alla människor är på ett visst sätt. Feminismen måste vara ödmjuk och erkänna undantag: ingen kan antas vara skyldig innan så är bevisat.

På grund av dess metodologiska likheter absorberas feminismen lätt av socialismen. Strukturanalyserna smälter samman. Folk uppmärksammar i sin vardag sexism och samtidigt finns det politiker som säger att de kan lösa problemen – bingo för socialismen. Men när feministisk strukturanalys omvandlas till politik följer problemen som principanalysen uppmärksammar. Politiken kan inte erbjuda fullständig moralisk motivation och saknar därmed legitimitet; den använder människor som medel i stället för som självändamål, och den är oförenlig med principen att människan har en principiell rätt till sig själv. När socialism sväljer feminism växer båda, men inte utan offer.

*

Problemet för strukturanalysen är att den inte kan erkänna principanalysen utan att samtidigt rycka bort mattan under fötterna på sig själv. Om det är sant att människan har en principiell rätt till sig själv är ens egna grundantaganden felaktiga: man varken kan eller får koordinera om samhället ovanifrån. Alltså finns det inga skäl för en vänsterfeminist att acceptera principanalyser. Sådana är, eftersom de underminerar den egna positionen, definitionsmässigt felaktiga. Men vänsterfeminismen sträcker sig ännu längre än så och placerar principanalytisk metodologi under sin egen strukturanalys: idén att det skulle finnas evigt rådande principer är en manifestation av underliggande strukturer – det är patriarkatets sätt att befästa sin makt.

Undertecknad har privilegier i samhället. Jag är en vit, välutbildad, heterosexuell man. Generellt sett har jag tolkningsföreträde och njuter av ett större socialt utrymme än många andra. Det är en feministisk strukturanalys som med största sannolikhet stämmer. Men enligt en vänsterfeminist innebär det också att den här textens budskap är mindre viktigt än dess avsändare. Eftersom texten är avsedd att försvaga strukturanalytisk metod och slutsats måste avsändaren tas i beaktande, och det som strukturanalysen förklarar om avsändaren bekräftar att textens budskap är felaktigt: den här texten är självt en produkt av patriarkala strukturer och ska bekämpas, inte läsas. Vänsterfeminism är liksom socialismen ett slutet tankesystem. Allt som talar mot den egna positionen utgör bevis för den egna tesen. Det är oundvikligt. Om motsatsen – principanalytisk metod och slutsats – erkändes skulle ju i stället ens egen politik vara fel.

Detta speglar strukturanalytisk politiks första brott mot mänskliga principer, nämligen att den inte kan erbjuda individen moralisk motivation (politisk legitimitet). Strukturanalysen observerar mönster i verkligheten och fäller därefter slutsatser om vad som bör göras. Eftersom vänsterfeminism och socialism är politiska tankeverksamheter måste slutsatserna om vad som bör göras gälla alla. Skatten ska höjas också för dem som inte vill ha höjd skatt. Men eftersom strukturanalytisk metod bara kan peka på större eller mindre sannolikheter kan den inte ligga som grund till lagstiftning utan att samtidigt drabba alla människor och händelser som utgör undantag från det generella mönstret. En lag mot sexism gäller även för icke-sexister. Ett sådant förfarande erbjuder enbart moralisk motivation till dem som accepterar förfarandet. Det vill säga, strukturanalytisk politik är bara legitimt i strukturanalytikers ögon. Den som också värderar mänskliga principer kan omöjligtvis acceptera att en metod som inte kan säga vad som är sant ensamt erhåller status som sanningssägare: metoden är inte legitim om den utgör en tvingande kraft gentemot människor som saknar skäl att acceptera den.

Jämför med ett litet samhälle där alla invånare har observerat hur en tappad tändsticka orsakade en eldsvåda i ett visst hus. Alla var där och såg hur tändstickan tappades och antände byggnaden, så man stiftar en lag som förbjuder tändstickor. I stället för att producera tändstickor ska samhället börja subventionera företaget Tändare™. Men du råkar var den ende som också såg hur ägaren till Tändare™ dränkte huset i bensin innan elden bröt ut. Är samhällets agerande motiverat på ett sätt som alla invånare har skäl att acceptera? Nej. Det bygger på en strukturanalys och strukturanalyser kan bara peka på större eller mindre sannolikheter. I det här fallet var analysen felaktig (eftersom den saknade minst en observation) och genererade samhällsbeslut som strider mot mänskliga principer. Man kan aldrig veta om strukturanalysen saknar en observation och alltså kan den inte ligga till grund för legitim lagstiftning.

Vänsterdebattörer menar då att man måste kläcka ägg för att göra omelett, alltså att enskilda individer måste komma i kläm för helhetens skull. Det är ett påstående som av sin natur inte kan erkänna mänskliga principer: individer reduceras av strukturanalysen till enheter som mönster utspelar sig genom. I egenskap av enheter är människor väldigt enkla att flytta omkring. Det är bara att utdela order i form av lagar. Men när man gör det bryter man mot en av de mest fundamentala principerna för mänsklig samlevnad, den som säger att det är fel att behandla människor som medel och inte som ändamål i sig. Som strukturanalytiker fäller man omdömet att samhället med en viss sannolikhet ser ut på ett visst sätt, och att det vore bättre om det i stället skulle se ut på ett annat. Om man på vägen dit måste straffa oskyldiga eller på annat sätt utnyttja somliga individer är sådana handlingar lika önskvärda som ändamålet självt. Den enskilde människan saknar helt värde bortom sin funktion för samhällets skull.

Människans egenvärde måste alltid förbises av en strukturanalys. De går inte att förena. Man kan försöka att vara så försonlig som möjligt och i största möjliga mån undvika att kränka egenvärdet, men grundbulten kvarstår: om en strukturanalys anammas så har inte individen respekterats då hennes självbestämmanderätt förutsätter att hon själv ska få välja att omfattas av strukturanalytisk policy eller inte. När detta frånsteg redan har gjorts, till vad hänvisar den strukturanalytiker som påstår sig i största möjliga mån respektera den enskilda människan? Hon kan inte hänvisa till människans rätt till sig själv utan att underminera sin egen position. Påståendet är helt enkelt tomt. Strukturanalytikern har redan fattat beslutet att genomföra den politik som hon själv formulerat, och eftersom detta beslut är fattat kommer hon om politiken kräver det också att frångå sitt påstående att respektera den enskilda människan. Rent metodologiskt kan människor aldrig bli mer än kalkylerbara enheter i en strukturanalys.

*

Ovanstående är filosofiska abstraktioner, men som sådana kan de också användas för att beskriva vad som sker i verkligheten. När feminism sväljs av socialism följer politiska lösningsförslag på sociala problem. Den aktuella debatten om kvotering är utmärkt för att gestalta de filosofiska abstraktionerna. En strukturanalys som (korrekt) har uppmärksammat att män är överrepresenterade i bolagsstyrelser över hela världen ligger till grund för kvoteringspolitik. En viss kvot mellan kvinnor och män ska uppnås med hjälp av lagstiftning. Syftet varierar – ibland är det för att företagen ska gå bättre, vilket påstås bära stöd i en annan strukturanalys, men oftast antas jämställdhet i bolagsstyrelser vara ett självändamål. Detta förfarande är oetiskt på många sätt, vilket vänsterfeminister ibland erkänner fast viftar bort, men om man gör en principanalys ur ett genusperspektiv ser man att det är också antifeministiskt. De tre problemen – moralisk motivation, att människor ses som medel och inte som ändamål, samt självägandeskapet – är med nödvändighet närvarande.

Människorna i (och utanför) styrelserna drabbas av vänsterfeministisk kvoteringspolitik då denne endast erbjuder moralisk motivation till dem som redan accepterar vänsterfeminismen. De som blir inkvoterade vet inte om de har sin styrelsepost på grund av sitt kön eller sin kompetens, och samma sak gäller de som blir utkvoterade. De kvinnor som redan hade en styrelsepost befinner sig dagligen i en miljö som präglas av ojämlikhet: de är undantag i ett sammanhang som i största del utgörs av män, och som sådana möter de redan i egenskap av kvinnor motstånd. Om kvoteringspolitiken implementeras måste de nu inte bara jobba dubbelt så hårt för att visa sin kompetens i en sexistisk miljö – de måste också svara för vänsterfeministisk politik. Att de faktiskt skulle göra sitt jobb bra på grund av vad de har mellan öronen och inte mellan benen ifrågasätts nu två gånger i stället för bara för en. Kvoteringspolitiken utgår från att kvinnor till skillnad från män behöver laga stöd för att nå styrelseposter. Det är en cementering av könsskillnader, inte en förändring: man har lyft kvinnor i håret tills de hänger i samma höjd som männen. Hur många i styrelserummen har skäl att respektera lagen när dess blotta existens antar att de i styrelserummen inte själva kan göra rätt sak? Kvotering är ur detta perspektiv ett antifeministiskt legitimitetsproblem.

För att genomföra en kvotering måste människorna reduceras till kalkylerbara enheter. De kan inte betraktas som människor och samtidigt lyftas i håret. Det vill säga, om vänsterfeminismen ens från början hade erkänt att kvinnor inte enbart är kvinnor, utan faktiskt människor, så har de nu definitivt gjutit i sten att kvinnor bara är medel som kan användas vid behov. Feminismens historia handlar om att kvinnor skulle frigöras från maktens våld och erkännas som fullständiga individer: de skulle erhålla äganderätt, arvsrätt och rösträtt, och på samma villkor som alla vuxna människor såväl stå till svars för sina handlingar som i domstol kunna kräva sin rätt gentemot andra. Denna individstatus som feminismen slagits för i århundraden vill strukturanalytiker ta från kvinnor. Vänsterfeminismen vrider klockan bakåt till den tid då kvinnor betraktades av stat och politik som egendom. Det talar för att vänsterfeminister själva har feministisk självrannsakan kvar att göra: de utgår från att de har rätt att betrakta kvinnor som saker i stället för som människor.

I grund och botten sammanfattas ändå dessa problem genom tesen om människans rätt till sig själv. Om det är sant att människan har rätt till sig själv, vilken rätt har då vänsterfeminister att lagstifta att kvinnor inte bemöts i egenskap av människor, utan kön? Det är en sak att uppmärksamma fenomenet socialt, vilket det är min mening att alla borde göra, men att stifta lagar som säger att kvinnor definitionsmässigt – som om det alltid var fallet – bemöts som någonting annat än människor är att kränka kvinnors rätt till sig själva. Ingen har rätt att i lag slå fast att den bild en kvinna har av sig själv inte stämmer, att hennes sätt att uttrycka sig är fel, att hon inte förtjänat sina framgångar eller – ännu värre – att hon inte klarar att skapa sina egna framgångar. Kvotering tar kvinnors rätt och möjlighet att uppleva stolthet över sina prestationer. Enligt lagen är de bara kvinnor – enheter i systemet och produkter av strukturer som definitionsmässigt inte är självständiga och fullvärdiga människor.

*

Libertariansk feminism anammar både en strukturanalys och en principanalys, men skiljer också mellan socialt och politiskt. Lagar kan endast stiftas mot bakgrund av människans rätt till sig själv, vilket innebär att lagen – på sin höjd! – ska garantera att människor inte kränker varandras frihet att själva utöva sin rätt till sig själva. Den här texten behöver ingen fullständig introduktion till libertarianism, men om en eventuell läsare äger en lagbok kan hon riva ut ungefär fyra tusen sidor ur den för att få en uppfattning om hur tjock en lagbok egentligen borde vara. Orsakerna är flera. Framför allt kan man, vilket har redogjorts för ovan, inte stifta lagar i annat än människans själväganderätt. Men all annan lagstiftning medför också sekundära effekter. Då strukturanalytisk politik reducerar människor till enheter gör politiken anspråk på att äga det moraliska ansvar som människorna annars förvaltar.

Politik som försöker att lösa problemet med sexism och ojämlikhet riktar sig till ytan, inte till problemets kärna. Det är könsfördelningen i styrelserummet som rättas till, inte de hjärnor som hellre anställer män än kvinnor: strukturanalytiska politiker är mer måna om att det som syns ska vara tillfredsställande än att strukturerna själva ska förändras. De underliggande strukturerna berörs inte av strukturanalytisk politik, utan av strukturanalytiskt socialt engagemang. I ett vänsterpolitiskt samhälle blir det politikens, inte människornas, uppgift att förändra det som är fel socialt. Det medför av naturliga skäl minskade tendenser till och incitament att arrangera om samhället underifrån. Om man uppmärksammar ett problem i ett samhälle där politiken har rollen som problemlösare – varför ska man då själv lösa problemet?

Det som från vänsterfeministiskt håll betraktas som principanalysens svaghet, att den inte kan säga vad som bör göras utan endast vad som inte bör göras, är nyckeln till den rätta blandningen mellan struktur- och principanalys. Strukturanalysen kan inte heller säga vad som bör göras, utan bara vad som med större eller mindre sannolikt är önskvärt enligt samma analys. Återigen: det slutna tankesystemet genererar sina egna slutsatser. Principanalysen förklarar varför samhällets tvingande institutioner, lagen och rättsväsendet, enbart ska utgöra spelregler som medlar mellan oförenliga viljor inuti samhället: det är fel att med våld tvinga någon att underkasta sig ett beslut vars underlag de inte accepterar. Det innebär att principanalytisk politik helt avstår från att fälla omdömen om i vilken riktning samhället bör röra sig. Sådana omdömen är nämligen inte politiska, utan sociala. Om färdriktningen lagstiftas om följer oundvikligen de problem som redogjorts för ovan, men därtill berövas de som lyder under lagstiftningen sitt ansvarsutrymme om den sociala sfären politiseras. Precis som att den privata industrin inte tillverkar bilar om staten bedriver bilproduktion överlåter enskilda individer sitt moraliska ansvar för omvärlden till staten om den bedriver färdriktningspolitik.

Att socialismen har absorberat feminismen innebär att ett gigantiskt problemområde lyfts från den sociala sfären till den politiska. Det är som att göra politik av sitt rökberoende i stället för att sluta röka. Signalerna som politiken sänder, att de bär ansvar för privatlivet, ger förstås också effekt: om människan inte förväntas ta ansvar gör hon inte heller det. Eftersom politiken inte kan lösa problemet, utan snarare tvärtom eftersom de rör till det på ytan, är vänsterfeminismen ett hot mot feminismen. Den sliter hela frågan itu och gömmer den faktiska ojämlikheten och sexismen under pseudodebatter om hur, inte varför, politiken ska lösa problemen. Sjukdomen försvinner inte för att vänsterfeminismen medicinerar symptomen – den fortsätter att förpesta tillvaron för miljoner människor samtidigt som politiker av väljartaktiska skäl diskuterar vilken slags medicin som bör ordineras.

Libertariansk feminism sluter sig till feminismens historia: alla vuxna människor ska stå som fria jämlikar inför lagen oavsett kön, sexuell identitet och preferens, och så vidare. Kampen om juridisk jämlikhet är fruktansvärt viktig, och den är helt och hållet politisk trots att den härleds ur principen om människans rätt till sig själv. Men därtill är den libertarianska feministen också engagerad privat, så som förväntas av alla politisk-libertarianska sympatisörer. Det finns sociala problem som sexism och rasism och som politisk libertarian måste man både erkänna och motarbeta sådana fenomen. Då är strukturanalysen ovärderlig. Den används inte till att bygga politik, utan till att bygga samhällelig gemenskap.

Please keep it civil